Tisdag den 12 april 2011, och jag funderar på det faktum att vi just nu lever på 2000-talet.
Som barn hade man sina drömmar om hur världen skulle vara förskaffad denna tid, men inte mycket av det har infriats snarare tvärtom. Märkligt nog handlade mina tankar om fred på jorden, att alla människor i världen skulle ha rent vatten och mat på bordet o.s.v. Som den sista generationen från folkhemmet så utgick jag ifrån en trygg plattform, då Sverige var ett föredöme för resterande delen av världen.
Aldrig att jag tänkte tankar som att Sverige inte skulle ha råd med sin egen befolkning. Aldrig att jag tänkte att ännu fler svenska medborgare skulle tvingas leva i större fatigdom på 2000- talet än då på 70-talet. Aldrig att jag fattade att människan innerst inne var egoister och hellre stängde dörren, för att slippa se de offer som drabbas av deras skriande behov av mer pengar i plånboken. Fast i ärlighetens namn vet vi att många av oss gärna betalar skatt, som tidigare i alla fall tryggade vår ålderdom, lät oss vara sjuka vid behov med mera.
När man studerar djurens värld så visar många så stor rörande omsorg för alla sina medlemmar, även över de defekta och sjuka. Medan vi människor tvärtemot förkastar de sjuka, och anser de arbetslösa vara lata, eller t.o.m kallar dem en synvilla.
Besvikelsen var stor när det nya radarparet inom socialdemokraterna börjar tala om Välfärdsjobb istället för FAS 3. Var är utvärderingen från det redan existerande systemet som borgarna infört? Vad ansåg man om socialdemokraternas tidigare system med plus- jobb? Hur kan man bygga något nytt om man inte vet sin historia? Det känns inte trovärdigt, inte pålitligt om man inte visar sig göra avstamp i kunskap över vad som historiskt inte fungerar/fungerat. Hur länge skall arbetslösa tillåtas vara ett experimenterande, som tvingas genomlida nya system allteftersom Sverige byter regering?
Tillika är jag oerhört besviken på dessa män, endast män, var är alla kompetenta kvinnor som Lena Sommestad?
Jag är egentligen besviken på er alla som tillåter att fattigdomen bland människor så ohämmad får breda ut sig, i ett så rikt land som Sverige. På vilket sätt blir ni lyckligare av att få några extra hundralappar idag, som i morgon betyder lägre pensioner, sämre trygghet o.s.v.?
Nu kommer regeringen med ytterligare besked i sjukförsäkringsfrågan, den som var så bra, den som alla ledamöter applåderade för när den genomfördes, erkänns vara illa genomförd. ….Regeringen har redan som bekant tagit tillbaka reformen, då bl.a. cancersjuka drabbades så hårt. Fast det var ett ganska hårt stolpskott, så vad får regeringen att tro att detta förslag skulle vara mer trovärdigt?
Tror ärligt talat det mer handlar om att ingjuta det ”sovande folket” i falska förespeglingar om att denna regering är bra för landet, samt att tysta den högljudda opionen.
Skrattretande att tro att kapitalisternas, arbetsgivarnas företrädare skulle kunna vara bra för befolkningen i sin helhet. Det största problemet är troligen att folk i allmänhet tappat sina rötter, sin historia, då de har glömt att det bara är 90 år sedan kvinnor för första gången fick rösta. Det finns idag levande kvinnor i landet Sverige, som vid deras födsel inte ansågs vara fullvärdiga medborgare.
För 80 år sedan ganska precis skötts människor till döds vid en fredlig demonstration, vid Ådalen.Den mördade 20 åriga kvinnan Eira söderberg som inte ens deltog, hade kunnat fått fira sin 100års dag i år, om hon haft hälsan.
För 50 år sedan genomfördes ett system som kallades ATP, drygt 30 år senare försämrade man det systemet som kunde ge de tidigare arbetande pensionärerna, en tryggad ålderdom.
Vi har även LAS och MBL som gav oss arbetare en trygghet trodde vi i alla fall, tills den borgerliga regeringen insåg hur man lätt kringgår alla dessa regler.
FAS 3 är ett sådant system, sjukförsäkringen likaså, den som är sjuk kan arbetsgivaren idag göra sig av med, efter 6 månader då den sjuka skall söka annat arbete.
Fas 3 som idag bevisligen tar ”riktiga” arbeten och på sikt riskerar att lönedumpa alla arbetares löner, kallas arbetslinjen. Arbetslinjen som döljer den gigantiska arbetslösheten som breder ut sig för varje dag som går. Arbetslinjen som ger arbetsgivarna allt billigare arbetskraft då lönerna inte längre höjs, men som lurar arbetaren, då skatterna betalar vår välfärd.
Så därför blir besvikelsen så stor när socialdemokraterna äntligen kan börja tala om deras vilja att satsa på riktiga anställningar, som att tillföra arbetskraft till den hårt drabbade offentliga sektorn, med trygga anställningsvillkor och avtalsenliga löner. Eller varför talar de inte om att stoppa den privatisering som sker inom skola och omsorg? Eller, eller…..
Frågan som kvarstår för mig att besvara, är om det är det socialdemokratiska partiet som sviker sina rötter, eller om det är jag som inte förstått att tolka deras partiprogram rätt?
Ber om ursäkt för uteblivna länkar men vårt internet fungerar bara ibland, så jag är glad att ha fått ut ett inlägg….