Gävle | SOLIDARITETSTANKEN

Häromdagen var media upprörda och gottade sig åt Kungens senaste uppdrag. Han belönade Diktatorn tillika Kung Abdullah för sina insatser för scoutkåren. KYRKIS skrev om det. Jag läste hennes länkar A + B…

och gav henne följande kommentar som svar:

Jag är övertygad att han var ditskickad av Regeringen med deras godtycke. Anledningen finns i denna korta mening som jag citerar från Lena ”jag vill ha din röst” Mellins artikel:

”Sverige har diplomatiska förbindelser med Saudiarabien. Under det senaste året har landet klättrat till Sveriges 20:e viktigaste exportland. Under första halvåret i år ökade försäljningen dit med 22 procent.”

Det är naturligtvis belöningen eller förskottsbetalning på någon stororder i industrin.

Jag blir naturligtvis arg att han ÅTERIGEN gör bort sig, men denna gång är jag mer upprörd av Regeringens förnekande av att känna till resan…

För så är det ju. Det står i hans arbetsbeskrivning. Han ska fixa ordrar och främja vårt lands export. Och vissa anser att han gör det så bra att det inte är värt att anställa någon som är utbildad för jobbet i stället. Ni vet, någon som kan vett och etikett och läst in modern Historia. Som förstår vad olika kulturer är och vad de står för. Och vilka kulturyttringar man gör bäst i att INTE efterlikna…

Men denna ”affär” leder mig osökt till vad som verkligen kan vara en export och kulturbefrämjande person för oss alla att vara stolta över. Tyvärr är han död och många verkar inte minnas honom eller hans gärning längre utom ironiskt nog, i kapitalismens högborg USA.

Där finns han och minns man honom ännu och namnet flyger ärat igenom världen och rörelsen…

Min kära bloggkollega Mäster Skvitt påminde mig om honom… på grund av Ghost’s inlägg om att man pratar om klasskampen i USA igen… Så nu tänker JAG påminna ER om honom. JOE HILL, en svensk att vara stolt över!!

Skvitt har en massa olika sångares versioner av ”Balladen om Joe Hill” i sitt inlägg , och min favorit var Joan Baez och Paul Robeson och i svensk versionFred Åkerström… Till min stora besvikelse verkar den INTE finnas inspelad av Cornelis.

JOE HILL född Joel Emmanuel Hägglund, alias Joseph Hillström

född 7 oktober 1879 i Gävle, avrättad 19 november 1915 i Salt Lake City, Utah, USA, var en fackföreningsman (syndikalist), diktare och sångare. Hans föräldrahem i gamla Gävle är nu både museum och SAC:s industrisekretariat, och kallas Joe Hill-gården. Joe Hill räknas som en av 1900-talets mest inflytelserika amerikanska protestsångare, och han nämns som inspirationskälla för musiker som Woody Guthrie, Bob Dylan, John Lennon och Joan Baez. Han skrev en rad aktuella arbetar- och protestsånger, och han använde särskilt humor och ironi i sina texter. Flera av Joe Hills sånger trycktes i den Lilla röda sångboken, som gavs ut av fackföreningen Industrial Workers of the World (IWW), där Joe Hill var en mycket aktiv medlem.

Joe Hill lyckades bli en levande legend bland syndikalister och fackföreningsaktivister i USA och hans sånger gjorde honom känd bland den amerikanska arbetarklassen, immigranter och arbetslösa. Hill dömdes för mord efter en mycket omdiskuterad rättssak som väckte internationell uppmärksamhet, och med den påföljande avrättningen växte hans popularitet. Hans öde har sedan dess blivit ett vanligt ämne för filmer, sånger, böcker, talrika artiklar samt operor och teatrar.

Joe Hill har kallats The Man Who Never Died (Mannen som aldrig dog)

Med sin talang som diktare, sångare och talare deltog Joe Hill i arbetet med att organisera och skaffa medlemmar till IWW. Hans sånger blev kända i en stadigt växande krets, och då Joe Hill ofta skrev humoristiska texter med en för den tiden mycket skarp ironisk underton kändes sångerna hurtiga(?!) i mångas smak. Han blev speciellt känd för uttrycket ”You’ll get pie in the sky when you die”, som stammar från hans kanske mest berömda sång, ”The Preacher and the Slave”. Texten skrevs som en parodi på den kändaste amerikanska väckelsesången, ”In the Sweet Bye and Bye”, och det gick att sjunga Joe Hills text när frälsningsarmén spelade melodin vid matköerna och vid väckelsemöten. (raden har använts av John Lennon, därefter..)

”En pamflett, oavsett hur bra den är, blir aldrig läst mer än en gång”, skrev Joe Hill, ”men en sång lärs in utantill och sjungs gång på gång”. Och det är precis vad som skedde med hans sånger. Joe Hills texter trycktes i den första utgåvan av IWW:s arbetarsångbok, Den lilla röda sångboken” i 1909, och fastän han aldrig själv spelade in sin musik, lärde folk sig Joe Hills sånger utantill och de sjöngs på demonstrationer, strejker och aktioner runt om i USA.

Läs mer om mordet han godtyckligt och troligen (förvånad?) oskyldigt dömdes för och kampen (där Presidenten deltog) för att stoppa avrättningen HÄR:

Joe Hill avrättades genom arkebusering i gryningen den 19 november 1915.

Kvällen före sin avrättning skrev Joe Hill sin sista vilja. Den löd:

”My will is easy to decide,
for there is nothing to divide.
My kin don’t need to fuss and moan –
”Moss does not cling to rolling stone”.

My body? Ah, If I would choose,
I would to ashes it reduce,
and let the merry breezes blow
my dust to where some flowers grow.

Perhaps some fading flower then
would come to life and bloom again.
This is my last and final will.
Good luck to all of you, Joe Hill”

Morgonen efter Joe Hills avrättning skrev New York Times att dödsdomen kunde ”göra Hillstrom död farligare för social stabilitet än han var när han levde,” och fortsatte: ”i den revolutionära gruppen växer det en uppriktig tro på att han dog som en hjälte såväl som en martyr”.

Joe Hill fick sin önskan om att bli spridd för vinden uppfylld. Efter en minneshögtid vid O’Donnell Funeral Home i Salt Lake City den 21 november 1915 fördes Joe Hills lik till Westside Auditorium i Chicago, där hans begravning den 25 november bevistades av mer än 30 000 personer, och den blev därmed en av de största begravningarna i USA:s historia. I tidningen ”Interantional Socialist Review”skrev Ralph Chaplin i december 1915 en artikel om Joe Hills begravning:

”

Vid 10:30 var gatorna blockerade i alla riktningar; spårvagnarna kom inte fram och all trafik utsattes. I hallen kunde man så gott som hela tiden höra en nål falla. Kistan placerades på blomsterdekorationerna, på den svarta och röd-draperade scenen och över hängde en handvävd IWW-banderoll.Begravningen öppnade med Joe Hills underbara sång, Workers of the World, Awaken, medlemmar ur IWW ledde och församlingen fyllde ut i koruset. Därefter utförde Jennie Wosczynkas en framföring av Rebel Girl skriven och komponerad av Joe Hill, efter det kom två vackra tenor-soloframföranden, en på svenska av John Chellman och en på italienska av Ivan Rodems.Tusen i församlingen bar IWW-vimplar på sina kragar eller röda band med orden ”Joe Hill, mördad av myndigheterna i staden Utah, 19 november 1915″ eller ”Joe Hill, IWW-martyr för en stor sak”, ”Sörj inte – organisera!” och många andra.Under hela ceremonien sjöngs mest Joe Hills sånger, men några av de utländsk-talande sjöng revolutionära sånger på sina egna språk. Så snart en sång dog ut på ett ställe togs samma sång eller någon annan upp av andra röster.Mördandet av martyrer har aldrig säkrat någon tyrann. Staten Utah har skjutit vår sång-författare till evig odödlighet och har skjutit sig själv till evig skam.

„

Joe Hill kremerades den 26 november 1915. Hans aska fördelades i små påsar och skickades till IWW:s lokalkontor i USA, (alla delstater utom UTAH) Sydamerika, Europa, Asien, Nya Zeeland och Afrika, där askan på arbetarnas internationella kampdag, den första maj, spreds för vinden.

En svensk-amerikan, J. A. Granström, som också deltog vid kremeringen, tog med sig en av påsarna med när han år senare återvände till Sverige. År 1960 kontaktade Granström sin vän från ungdomsåren, redaktör Gustaf Sjöström i Göteborg och berättade om askan. Bevarad i en cigarrlåda blev påsen med aska 1961 överlämnad till Arbetarrörelsens arkiv. Vid en högtidlighet den 20 maj, 1967 blev Joe Hills aska inmurad i den vänstra väggen i Ljusgården vid Folkets Hus i Landskrona. Tillsammans med askan blev också dokument från IWW lagt i muren.

Tankens jämförelse till Troy Davis känns inte opassande…

utan i högsta grad aktuellt i ljuset av protesterna på Wall Street

Och människovärdet får inte falla under radarn…

Undertext till nedan inlagda amerikanska video:

”The true story of Joe Hill, IWW activist and songwriter. (IWW = the folks that brought us the ”weekend”, and the 8 hour day, and bought it for all of us with their blood and prison time.) A history lesson in a song… written by Phil Ochs, performed by Billy Bragg.”