Bara lite gemenskap


Bara lite annorlunda

ETT TANKEEXPERIMENT

Kal och Ada, dessa vi förknippar med Göteborg, det låter jag här kalla två av mina personer i inlägget, något ska de ju ändå heta.

Låt oss anta att de bor i en hyreslägenhet i Göteborg, i ett hyreshus som ännu inte är byggt. Ett hus i en tänkt och möjlig framtid.

Kal och Ada har två barn, ett i förskolåldern och ett i småskolan. De bor i ett hus som fyller många funktioner, främst socialt. Det är ett hus som skapar möjlighet till gemenskap. Det är ett hus som på ett otvunget sätt får folk att gå in i ett kollektiv, utan att vara ett kollektivboende så som vi vanligtvis ser på kollektivboenden. Det är ett hus som skapar möjlighet för de boende att leva i en  gemenskap.

Alla, utom Fredrik som bara tänker på sig, är glada att bo i detta hus, som ägs av kommunen, men som styrs av de boende själva som därför känner ansvar för huset och gör små reparationer bara för att de trivs med det.

Om det är större reparationer som behövs, tar de upp detta med den kommunala förvaltning som har det yttersta ansvaret. Sådana beslut som att vända sig till förvaltningen tar de boende själva på möten som de har regelbundet i samlingslokalen i deras bostadshus.

Lokalen ligger i ett fristående hus i bostadsområdet som utgör en självstyrande enhet. Man kallar detta fristående hus för föreningshuset och det är bostadsområdets stolthet.

Alla beslut som fattas i bostadsområdet fattas i demokratisk ordning, men inte i första hand som majoritetsbeslut, utan i konsensus. Alla är överens om att detta är en högre form av demokratiska beslut än om de fattas efter principen att majoriteten bestämmer över minoriteten.

Konsensus innebär att om en minoritet inte är nöjd med majoritetens beslut diskutera man fram en lösning, en slags kompromiss, så att alla ändå i slutänden kan vara nöjda med beslutet även om de inte är helt eniga.

Att en majoritet alltså inte kan köra över en minoritet är föreningens gyllene regel och rättesnöre. Det är inskrivet i stadgarna. Där står också att styrelsen när som helst kan ifrågasättas och avsättas. Ingen sitter säkert på sin post hela mandatperioden ut. En sådan finns helt enkelt inte.

Alla kan få gå så fort förtroendet är förbrukat. Ingen har heller någon egentlig fördel av att sitta i styrelsen, för de får inget betalt för det.

I denna tänkta framtid är det så att de som sitter i denna styrelse har rätt att ta den tid det krävs för styrelseuppdraget från sin arbetstid på respektive jobb, med fullt betalt. Det är ju trots allt en viktig demokratisk uppgift de har.

Alla är väldigt nöjda med att bo i huset, liksom alla de andra är som bor i de övriga husen som är anslutna till föreningen. Till skillnad från våra dagars bostadsrätter har ingen köpt sin lägenhet. Och ingen kan därför sälja den.

Föreningslokalen är barnanpassad för där håller barnen till under dagen och utanför finns sandlåda, gungor, klätterställningar och allt vad barn gillar. Inne i lokalen finns också sådant som barnen gillar, leksaker för de små, datorer och annat för de större. Både de som är föräldrar och de som inte är brukar gå till lokalen och umgås med varandra samtidigt som de ser till barnen och tillrättavisar dem även om de inte är deras egna. Pensionärerna gillar denna mötesplats. En del är där ibland på kvällarna när lokalen fungerar som en ungdomsgård och de hjälper barnen att sköta om och underhålla deras cyklar och de äldre barnens mopeder. Ja, man har en lite verkstad för sådant. Och så har man en liten festlokal också. På fredag kväll och lördag kväll kan det bli riktigt upprymt när de äldsta tonåringarna slår runt tillsammans med både föräldrar och pensionärer.

De yngsta tonåringarna och de äldsta pensionärerna bruka gå hem ganska tidigt. De andra stannar så länge de har lust och stänger och låser när de själva vill.  Man har en bar med olika drycker och i baren står några som helt enkelt tycker detta är skoj. Det finns alltid de som tycker det, särskilt i denna gemenskap. De blir väldigt omtyckta i hela föreningen och alla hjälper dem gärna med en tjänst om de skulle behöva. Om någon blir för full, blir han hemhjälpt och skäms dagen efter, så det händer sällan. Mest populära blir dock de som spelar olika instrument, liksom de som är fulla av upptåg och hittar på lite festliga vuxenlekar. Spontant ordnade de en liten festkommitté. Det var ingen svårighet, för fler ville var med än som kunde ta plats, men de fick gärna lämna in idéer, liksom alla andra av de boende i föreningen.

I de andra bostadsområdena hade man samma sorts föreningar, samma sorts gemensam lokal till allas trivsel. Och den där Berra, kapten i A-laget, som Ghost brukar skriva små trevliga berättelser om, han har kommit ut ur sitt utanförskap och trivs, även om han har en tendens att ta ett järn för mycket än i dag. Det är han de hjälper hem ibland.

Flera som bor i föreningen gillar att laga mat och det uppskattas av både Berra och några ungdomar som har flyttat hemifrån nyligen. Och barnen, det är ju klart att de gillar hemlagat. Stina tycker det är bekvämt. Hon har ju fyllt åttio nyligen. Anton är lika gammal, men han är den som lagar maten nästan varje dag. Han kan inte sluta. Han har varit kock på sjön i hela sitt liv och smaklökarna fungerar lika bra än idag, säger han och alla instämmer. “Detta har du gjort lika gôtt som Leif Mannerström”, sa Gösta härom dagen. Han vet, för han har ätit när Mannerström helt storstilat haft sina pensionärs-bjudningar.

Barnen äter ju gratis, men de andra betalar en liten slant. Man kom fram till det på ett möte att det skulle gå med en liten vinst eftersom de som äter där varken behöver laga maten eller diska efteråt. Och överskottet går till att göra trivselkvällarna lite extra festliga.

Osborn bor i ett av husen som ingår i föreningen. Han gillar att räkna. Så han satt och räknade på vad en bils totalkostnad är när man tar hänsyn till alla kostnader, avskrivning, service, reparation och så vidare. Han slog sedan ut detta per förväntat körda kilometer. Han presenterade allt detta på ett möte och föreslog att föreningen skulle köpa in en sådan bil och låta dem som ville hyra den. Han lade till lite extra så att föreningen skulle ha kapital till en ny bil när det var dags. Det blev omröstning och alla tyckte det var en strålande idé utom Berra, för han hade inget körkort och Beda var också emot, för hon kände sig för gammal och saknade också körkort. Det visade sig också att ingen egentligen ville ha ett stående ansvar för bilnycklarna och att hålla i bokningslistan.

Men eftersom alla beslut enligt stadgarna tas i konsensus kom man fram till att bokningslistan och bilnycklarna skulle cirkulera bland alla som hade körkort och det blev ingen större uppoffring eftersom man kom fram till att var och en bara behövde ställa upp en gång vart annat år. Och den som hade detta ansvar, ett dygn åt gången, skulle ställa upp och köra Beda till butiken så hon kunde storhandla och få hjälp med matkassarna ända hem till sin dörr. Då var Beda nöjd. Berra kunde ringa när som helst ifall han hade rumlat runt på någon av stadens krogar till sent in på natten. När han fick höra detta sken han upp och sällade sig till den övriga majoriteten. Så fungerar ett konsensusbeslut.

Det här föll så väl ut så det dröjde inte många år innan samhället såg till att varje förening i hela landet fick en bil som alltså inte behövde betalas av föreningarna. Antalet bilar sjönk i hela landet och därmed även oljeimporten. Folk valde ju bort sina bilar och utan dem blev det kollektivåkning som gällde. Eftersom fler åkte kollektivt kunde alla turer gå tätare. Då var det ännu fler som ville åka kollektivt. Och när man slopade avgiften på kollektivtrafiken, vilket kunde finanseras med de pengar som inte längre flöt ut ur landet när folk inte längre köpte så mycket utländska bilar, ja då var det inte många som ville ha en egen bil. Samhällsvinsten blev betydande och för den vinsten kunde man subventionera taxi till glädje för barnfamiljer som ville skjutsa ungarna till olika sportevenemang och konserter. Ja, föräldrarna behövde ju inte åka med om det inte var nödvändigt. På så vis fick de mycket rid över till annat som också var viktigt.

Kal och Adas minsting leker hela dagarna i föreningslokalen, tillsammans med de andra barnen i förskolåldern. Beda älskar att se till dem. Det gör även några andra av pensionärerna. Det är inte bara det att det är roligt, de känner ju att de har en uppgift, fast att de inte arbetar längre. Och barnen gillar att sitta i Oscars knä när han berättar om förr.

“Inte arbetar längre?”, sa Kal till Beda, “va mena du me de? Du sköter ju ungarna, du är ju dagisfröken!” 

“Jo, men det är bara trivsamt!”

“Det är i alla fall ett arbete! Fast utan tvång. Så du arbetar fast att du är 80.”

“Det är skillnad på det och att tvångsarbeta som en av våra regeringar en gång i tiden vill tvinga oss att göra ända till vi blev 75! Nu gör vi det för nöje och utan lön istället för av tvång för att pengarna inte räckt till!”

Deras äldre barn går i en skola som ägs av kommunen men drivs ett kollektiv bestående av föräldrarna. Men man har ju givetvis betalda lärare och både lärarna och föräldrarna är med och bestämmer hur skolan ska drivas. Tillsammans med barnen diskuterar man sig fram till vilka aktiviteter man ska ha, såsom till exempel de utflykter som de regelmässigt gör. Barnens önskemål väger tungt, men lärare och föräldrar tar hänsyn till det pedagogiska värdet av olika aktiviteter. Frågor som “vad vill vi med detta?” ställs alltid innan man fattar beslut. Det var rektorn som införde det. Hon sa “Om vi inte ställer den fråga blir det bara tidsfördriv. Men vi är bara professionella om vi vill mer än så, om vi vet vad vi vill!”

Rektorn är vald av lärarana och föräldrarna gemensamt, just för hennes reella kompetens, inte för meriter på papper. Att det blev ett gott val märks ju av hennes kloka ord.

Läroplanen är fastställd från centralt håll, men har varit ute på remiss i alla skolor. De flesta har inte brytt sig, men eldsjälar verkligen funnits.

Sigvard hade ett litet handikapp, så hans arbetsförmåga var nedsatt. Men det låg honom inte det minsta i fatet. På hans arbetsplats, som alla som arbetade där ägde gemensamt, hade man kommit fram till att det var bäst om Sigvard hade ett arbete och utförde vad som ålåg honom än att han inte hade något arbete alls.

På ett av de stormöten som man har på arbetsplatsen hade man diskuterat hur Sigvards arbete skulle utformas så det passade hans arbetsförmåga. Det visade sig att när man anpassade arbetet efter honom fungerade det mycket bättre. Han blev mer produktiv när han bara behövde göra sådant som inte begränsades av hans nedsatta arbetsförmåga.

Att det fungerade så bra var ju just detta att alla på arbetsplatsen ägde allt gemensamt och därför bestämmer allt gemensamt på sina stormöten. För arbetsplatserna fungerar precis som bostadsföreningarna gör i hela staden. Man fattar alla beslut i demokratisk ordning och i konsensus. Man har bland annat kommit fram till att alla är lika viktiga.

“Det är som en motor”, sa styrelseordförande när han förklarade allting för en imponerad delegation från utlandet. “Tar man bort ett enda kugghjul så stoppar hela motorn och blir obrukbar, så alla delar är lika värda och därför ska alla ha lika mycket betalt.”

“Men det har de ju inte!”, sa Ian Bain från delegationen.

“Jodå, men vissa har ett tillägg för att de har barn. Ju fler barn dess större tillägg.”

“Är det för att det är dyrare med större bostad och matkonto?”

“Bostaden kostar inget, men matkontot och kläderna till barnen, det kostar.” 

“Men säg så här då. En del har ju farliga arbeten. Ska de inte ha mera betalt för det. Alltså risk-tillägg?”

“Blir risken mindre i så fal?”

“Nej, men det är ju en kompensation!”

“Men ingen kompensation minskar risken. Vi kom fram till att problemet måste lösas på annat sätt, genom att minska risken!”

“Jaha, men alla risker kan inte begränsas, det måste du ju erkänna!”

“Vi vet det. Vi fattade ett konsensusbeslut på fabriken där jag arbetar. Vi hade några farliga moment som vi inte har löst ännu. Därför kom vi fram till att vi måste angripa problemet på ett helt annat sätt. Det handlar om exponering. Att man inte ska exponera sig för mycket för risker oavsett hur de ser ut. Så vi skar ned arbetstiden för dem som jobbar med det. Nu har de halvtid med full lön.” 

“Jag kom att tänka på en annan sak. Barnen. De åker taxi till träningen. Eller ännu värre, ungdomarna som går på konsert. Om ingen vuxen ser till dem, hur vet föräldrarna att de inte hamnar i dåligt sällskap, kriminalitet och missbruk?”

“Vi har inget sånt. Du vet alla barn och ungdomar växer upp i en gemenskap över generationerna. Alla bryr sig om dem, vare sig de är deras föräldrar eller inte. De är ju med i våra föreningslokaler hela tiden. Det finns ingen tid för dem till det och ingen möjlighet heller. Man kan ju inte exponeras för sådant som inte finns!”

Hela delegationen såg fundersam ut. En i delegationen frågade “Vem betala hyran i så fall?”

“Den betalas av samhället.”

“Jaha, men blir det inte väldigt dyrt?”

“Det blir dyrt hur det än betalas, men det finns ingen som skor sig på våra bostäder!”

“Hur får samhället in alla dessa pengar då? Är det via skatt?”

“Nej, sådan rundgång behövs ju inte. Det finns ju ingen anledning att man tar ut sin lön och sedan betalar tillbaka den.” 

“Men vem betalar?”

“Jo, men när vi arbetar skapar vi ju ett värde. En del tar vi ut som lön och resten blir vinst. Den vinsten går till samhället för samhällets gemensamma kostnader för skola, sjukvård, äldrevård, infrastruktur, ny-investeringar, bostäderna, beskickningarna utomlands och alla andra åtaganden som ett fungerande samhälle har. Genom att vi äger allt själva så finns det inga aktieägare som tar sin andel och använder efter sitt eget huvud. För några få ska ju inte ha mera än andra, vare sig när det gäller pengar eller beslutanderätt och makt.”

“Är inte detta kommunism?”

“Det kan man ju kalla det eftersom kommunism betyder gemenskap.”

“Då är det ju diktatur!”

“Är gemenskap diktatur så kan vi väl kalla det så om du blir gladare för det, men vi kallar det demokrati. Den ultimata demokratin.”

“Men ni har ju inget fler-partisystem!”

“Vad ska vi med det till?”

“Jo, men alla tycker ju inte lika!”

“Nej, det vet vi. Det är en omöjlighet att alla tycker lika. Därför fattar vi alla våra beslut i konsensus.”

“Har ni inga privata företag?”

“Nej vad ska vi med dem till. Vi gör allt gemensmt och äger allt gemensamt.”

“Men den som vill starta ett eget företag då?”

“Då kan han ju bestämma som han vill och har han anställda har de ju inget demokratiskt inflytande. Sen skulle ingen vilja driva ett eget företag om han inte fick behålla vinsten själv. Tror du det? Tror du någon driver ett företag utan att få behålla vinsten själv. Ge mig bara ett enda exempel på det så är jag beredd att ta mig en funderare på det system som vi har skapat här i vårt eget samhälle!”

“Men man måste ju ha andra partier att rösta på!”

“Varför då?”

“För det finns olika åsikter!”

“Ja, om det finns olika intressen, men i vårt samhälle har alla samma intresse. Alla vill att alla har det lika bra. Och alla vill ha det så bra som möjligt. En del lyckas väldigt bra därför att de är duktiga, ekonomiska, händiga, strävsamma och så, men de får det aldrig bätre på andras bekostnad.

De där olika intressena som ger upphov till olika åsikter i de väsentliga frågorna handlar till syvende och sist om olika ägarintressen, men här har vi bara ett ägande och därför bara ett intresse att bevaka och de olika åsikterna handlar bara om smärre detaljer som vi alltid kan bli över ens om på ett eller annat sätt på våra möten. En sådan fråga är till exempel hur mycket man ska subventionera taxi och om det ska vara olika subventioner för barnfamiljer och andra. Det finns vissa pensionärs-organisationer till exempel som menar att pensionärerna ska få åka gratis. Andra menar att de ju har det så bra ändå. De köper ju inte nytt som de yngre, till exempel. Och skillnaden i inkomst är försumbar efter att man tagit hänsyn till att de ju saknar utgift för inkomstens förvärvande.

Så visst, det finns åsikter som går isär, men de handlar inte om några stora frågor som stora orättvisor, för sådana har vi inte. Vi har ingen millimeter-rättvisa, men vem kan begära det och säg var man har det?”

“Jag fattar ändå ingenting. Hur kan ni tro att ni har en demokratisk regering om ni inte har olika partier?”

“OK, lyssna nu! Alla bostadsområden har föreningar och en styrelse. Alla föreningarna är organiserade i en kommunal bostadsgrupp och vem som ska skickas som delegat till bostadsgruppen bestämmer alla i varje enskild bostadsförening. Alla dessa kommunala bostadsgrupper har representanter i en grupp på riksnivå och de utser de personer som ska sitta med i bostadsdepartementet och vem som ska vara gruppledare där. Den som är gruppledare är vad som annars kallas minister. På samma sätt är skolorna organiserade, sjukvård och äldrevård är också organiserade på det sättet. Alla arbetsplatser är organiserade på samma sätt, först branschvis och sedan sammanslagna till det vi kallar produktionsdepartementet.”

“Men makt korrumperar, som alla vet!”

“Ja, makt korrumperar, men just därför har alla samma inkomst oavsett på vilken nivå den än sitter och alla kan när som helst tvingas till utfrågning om sina beslut. Alla kan avsättas när som helst!”

“Och hur länge får de sitta. Hur ser mandattiderna ut?”

“Vi har inga mandattider. Det finns ingen anledning att focka av en duglig person lika väl som att det inte finns anledning att ha kvar en oduglig!”

“Det där låter komplicerat. Blir det inte tungrott?”

“Inte speciellt. Visst är det smidigare med en diktator som gör vad han vill och bestämmer precis allt. Demokrati är mera tungrott. Nu syftar jag på just sådan sorts demokrati som du förespråkar, parlamentarism. Men ni tycker ju att det är värt det priset. Om vårt system kanske är aningen än mer tungrott så är det ett pris vi tycker det är värt att betala. I gengäld slipper vi bostadslöshet och arbetslöshet, vi slipper utanförskap och kriminalitet, vi slipper hela drogproblematiken med allt lidande det för med sig och alla vårdkostnader som följer i dess kölvatten och många äldre klarar sig hemma mycket längre än annars tack vare vår gemenskap där alla känner alla och hjälps åt.

Vi har till exempel en äldre dam i huset där jag bor, som vi hjälper att ta sig till affären för att storhandla. Vi kör henne dit och vi kör henne hem och vi bär hennes kassar. Vill du chatta med henne så går det bra. Alla har tillgång till Internet hos oss. Men just nu kan du tala med henne. Det är Beda. Hon sitter där borta. Hon ville så gärna komma ut och se hur det går för oss. Ja, så jag bokade bilen bara för det. Hon ska skriva en liten betraktelse faktiskt. Det gör hon på sin blogg och många i föreningen läser den, även ungdomarna.

Och via Internet kan alla hålla koll på alla politiska beslut. De som vill kan själva rösta i varje fråga. Det är inte så många som har lust med det, men de som vill, de kan. Det finns ju många olika föreningar som bevakar olika politiska beslut och för ut frågorna på bloggar som är populära bland många att följa. Jag kan säga det att om någon högre upp myglar så dröjer det inte länge innan det uppdagas. Det sprids snabbt och vi har officiella kanaler för att rapportera om vi upptäcker sådant och myglaren kallas till rannsakan. En sån blir inte gammal på sin post och priset är högt, för även om vi inte tolererar utfrysning av någon kan heller ingen tvingas att umgås med någon om den inte vill!”

“Hur är det med utbildningarna, jag tänker på dyra akademiska utbildningar, till exempel?”

“Det är gratis.”

“Men tjänar en läkare till exempel lika lite som en arbetare?”

“Ja, alltså, tar man hänsyn till hur mycket som är gratis så tjänar faktiskt en arbetare mera än i andra länder. Och en läkare har ju inga särslilda utgifter bara för att han är läkare. Det finns ju inga studielån att betala.”

“Men de tjänar mera utomlands.”

“Ja, det är sant.”

“Är det inte risk att de flyttar då?”

“Jo. Du kanske tänker att vi borde bygga en mur som man gjorde i Berlin.”

“Var det därför?”

“Javisst.  Jo, det var ett problem i början. Vi har gjort så att de måste vara med i en diskussionsgrupp om vad som är rätt och fel och vad vårt samhälle har för ideal och mål. Sen får de resa om de vill, på ett år, bara för att kunna jämföra. Vill de återvända är det OK. Vill de inte återvända har de en studieskuld att betala, som de ju annars slipper. Vi vet ju vad utbildningen har kostat. Vägrar de så kan vi inget göra, men vi tycker som så att sådana osolidariska element kan gärna flytta ut om de vill, trots det, så slipper vi dem. De kan då inte infektera vår ungdom med osunda egoistiska värderingar. Vi drar in deras medborgarskap för gott. Det priset vet de att de måste betala. Vill man inte vara med då har man ju valt bort oss och vår gemenskap. Så vi kan ju inte klandras för att vi inte har valfrihet. Men alla val har ju sitt pris i livet. Ock man kan ju inte både ha kakan och äta upp den som man säger.

Men den nya generationen som nu växer upp vet ju att de lever i ett mycket bättre samhälle, ett veloursamhälle, om jag får skoja till det. De vill bli kvar här. Det har med gemenskapen att göra. Som bygemenskapen i Bhutan till exempel. Vet inte om du känner till det, men ungdomen åker ofta utomlands för att studera, sen vill de hem igen för att utveckla sitt land.”

“Men alla gamla företagare, vart tog de vägen?”

“Vi erbjöd dem att komma in i gemenskapen. En del av de mindre, korv-kioskägare och tobakshandlare, ägare av pizzerior och servicebutiker, mackägare, grönsakshandlare och såna tyckte det var OK. De behövde inte slita 12 timmar om dagen. En del ICA-handlare informerades och fick lära om, men ville de flytta utomlands så var det upp till dem. När de förstod att de inte kunde sälja sina butiker valde nästan alla att stanna och vi tog väl vara på deras kompetens. Vi avtackade dem på ett uppskattat sätt och de fick lojalitesmedaljen. Du kan ju fråga själv. August här, han hade ICA Kvantum här i vår stadsdel. Den butiken är hedrande omdöpt nu. Du ser den vid avfarten när du åker härifrån sen. Den heter numera August-gåvan och August är mycket stolt för butiken där han nu är ordförande. Omställningen har gått över förväntan och August brinner för hela vår idé om gemenskap.”

“Men de som ägde stora fabriker och banker och sådant?”

“Du menar dom ni kallade båtflyktingarna?”

“Ja!” 

“Jo, en del ville börja på ny kula utomlands. Och de fick de. Men de fick inget med sig. Det var ju därför USA vill intervenera tillsammans med NATO och EU. Men vi klarade oss. Vi hade ju förberett oss.”

“Så alla ville inte vara med?”
“Nä, vissa är såna egoister att de bara bry sig om sig själva och skiter i andra så såna hade vi ingen nytta av. De hade bara ställt till problem. Du vet, sand i maskineriet. Det är dom som nu sitter i Miami och sprider propaganda om diktatur! Men vad ska man kalla det för när de hade makten. De var ju inte så många, men de ägde nästan allt och bestämde nästan allt. Ändå var de bara några tusen. Med alla sina pengar mutade de både kreti och pleti så de fick som de ville. Inte minst fackföreningarna hade de total kontroll över, med de flesta ville inte tro det.”

“Ja, ja. Du tycks tro på detta och jag säger bara en sak, att alla blir ju saliga på sin tro. Det ser fint ut på pappret, men …!”

“Detta är inget papper. Det är den verklighet vi har skapat gemensamt!”

“Men det är ju kommunism!”

“Du får gärna använda det svenska ordet! ‘Gemenskap’ duger precis lika bra och det för inte tankarna till något som är behäftat med en massa av borgerskapets lögner!”

ETT TANKEEPERIMENT

Jo, men är det omöjligt?

Och vad gör det i så fall omöjligt?

Vilket parti ska man rösta på för att få det på detta vis?

Ja, det är väl bara att konstatera faktum. Det är omöjligt att genomföra på det sättet därför att man inte kan rösta bort ett ekonomiskt system. Så långt sträcker sig ingen borgerlig demokrati. Man kan inte förändra ett samhälle på detta sätt inom parlamentarismens ramar därför att parlamentarismen är inte till för att förändra utan tvärt om för att bevara.

Men om man tar en annan väg, en utomparlamentarisk väg kan möjligheten finnas. Det behövs bara en organisation. Och det behövs en politisk medvetenhet och en fungerande ideologi och strategi.

Annonser

2 Responses to “Bara lite gemenskap”


  1. 1 Martin maj 12, 2012 kl. 7:47 f m

    Det var en gullig och underhållande historia, men det samhälle som beskrivs kommer fastna i stagnation och korruption. För att inte tala om det förtryck som oliktänkande kommer att utsättas för. Demokrati och kapitalism de bästa alternativen av alla dåliga alternativ som finns.

  2. 2 skvitt maj 12, 2012 kl. 10:47 f m

    Eftersom det kapitalistiska system erbjuder så många möjligheter till korruption, är de i sig inget som undergräver ett sådant system, till skillnad från det jag skissade.

    Och att berika sig på andras bekostnad (en förutsättning för den kapitalistiska sortens ekonomi) ifrågasätts knappast. Det är ju så självklart att ingen satsar pengar utan att få en vinst.

    Förtryck av oliktänkande är inget som absolut hänger samman med ett visst ekonomiskt system. Det har förekommit i alla tider och i alla system.

    Att i ett tänkt samhälle som mitt förtrycka motståndarna som vill köra i en gräddfil, det är väl inget fel? Eller skulle du själv tycka att om alla delar lika så är det helt OK att någon vill ha mara än andra? Tycker du verkligen det?

    ”Demokrati”, i betydelsen ”folkvälde”, är oförenligt med klassamhällen. ”Demokrati” i betydelsen ”parlamentarism” är en helt annan sak, men parlamentarism är inte synonymt med demokrati. Det är en fördom man måste frigöra sig ifrån. Vi kallar ju USA för världens största demokrati, men det styrelseskicket har inget med parlamentarism att göra! USA är ett land som icke har parlamentarism om styrelseskick! Det kanske du aldrig har tänkt på!

    Ett samhälle som jag skissade på ovan är inte, som du eventuellt kan tro, synonymt med till exempel Sovjetunionen. Det bör å det bestämdaste påpekas! Möjligen kan det vara i viss mån synonymt med vad Lenin hade som mål, men det liknar mera det Castro eftersträvade på Kuba.

    Ett orättvist samhällssystem, så som det kapitalistiska systemet, kan ju inte lida skada av anklagas för att inte leva upp till att vara rättvist eftersom det aldrig gör anspråk på att vara det.

    Så fort något avviker från det ideala i ett samhälle som det jag skissar så vill man tydligen överge hela idén, fast att det inte är idén som det är fel på. Man kastar alltså ut barnet med badvattnet!

    Det finns inget bevis för att ett samhälle så som jag skissar det måste vara ett stagnerat samhälle. Jag tror faktiskt att det kan vara tvärt om, men med en annan och med en sann human värdegrund. Däremot finns det en inbyggd dynamik i det kapitalistiska samhället, det förnekar jag inte. Men det betyder inte att det även kan finnas en dynamik i ”mitt” samhälle, men av lite annan sort.

    Alla samhällssystem, alltså ekonomiska system, ger ett visst utrymme för produktivkrafternas utvecklingsmöjligheter. När de är uttömda avlöses samhällssystemet av ett annat, vilket i korthet betyder att en klass tvingas träda tillbaka för att en annan klass störtar den härskande klassen och tar över istället.

    Tillåt mig förklara detta med att beskriva hur det kapitalistiska system efterträdde det feodal.

    Adeln var den härskande klassen i det feodala samhället. Den levde på sina förläningar, alltså jordegendomar som den fick av kungen som tack för stödet de hade givit honom.
    Adeln fick därigenom sin rikedom genom skatter från bondeståndet och framför allt från de livegnas och de icke jordägande böndernas arbete. Under tiden växte borgerskapet i styrka genom att deras produktivkrafter utvecklades. På detta började adeln att sko sig och tog ut skatter på all trafik över deras domäners gränser, men även inom dessa, vägskatt, broskatt, skatt på att få sälja på marknadsplatserna inom deras territorier osv.

    Adeln i sig producerade ingenting! Men den levde gott.

    Vartefter handeln utvecklades och vartefter industrialiseringen blev till en ekonomisk maktfaktor genom vetenskapliga framsteg och tekniska uppfinningar, stod adelns intressen i vägen för en vidare utveckling av den gryende kapitalismen och alltså produktivkrafternas utveckling.

    Framsteg inom jordbruk frigjorde människor från jordbruksnäringen samtidigt som de spirande fabrikerna behövde arbetskraft. En svältande landsortbefolkning sökte sig till städernas industrier för att sälja sin arbetskraft. Och adelns ekonomiska inflytande minskade allt eftersom borgerskapets makt ökade. Produktivkrafterna utvecklades utan att man kan tala om politisk vilja! Väl att märka!

    Plötsligt tog borgerskapet över makten. De gjorde inte av annan kraft än just att det hade skett en utveckling av det som jag kallar produktivkrafter, ej att förväxla med produktionskrafter.

    Vi kan backa steg för steg tillbaka genom historien och se samma mönster hela tiden upprepas. Stamsamhället utvecklas och blir mera komplext. Ett prästerskap utvecklas och styr. Samtidigt indelas jorden så att vissa äger den och andra icke. De som icke äger blir till slavar. Slavsamhället träder in på historiens arena!

    En dag är det mera lönsamt att inte äga arbetskraften utan istället betala den för att den ska bidraga till de härskandes välstånd.

    Vi ser såldes att det är produktivkrafternas utveckling som driver fram historiens utveckling, vare sig vi vill eller inte.

    Att tro att denna drivkraft upphör i och med att kapitalismen har skridit in på arenan är ju ganska absurt. Produktivkrafter utvecklas hela tiden. Det kan vi spåra tillbaka i tiden i drygt 10.000 år! Skulle vi plötsligt ha kommit till historiens ände?

    Det vi nu ser är finansoligarkins strypgrepp på produktionskapitalismen, där till och med hela staters finanser går över styr på grund av finansintressen som berikar sina aktörer utan att skapa ett endaste grand utöver att skapa ”hittepåpengar” som de lånar ut till företag och till stater.

    Det kan inte fortsätta hur länge som helst. En ekonomi som bara bygger på allt mera skuldsättning är dömd att dö!

    Vad vi alltså ser mitt framför våra ögon ske är alltså att en fullkomligt improduktiv finansmarknad är på väg att förgöra en produktiv kapitalistisk produktion. Och när den bryter samman klara sig varken finansoligarkin eller den ekonomi som den däruppå parasiterar. Alltså den traditionella produktiva och skapande kapitalismen.

    Borgarklassen kommer alltså att därmed gå under och efterlämna sig ett kaos ur vilket endast en klass återstår att ta över, arbetarklassen!

    /Skvitt


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




SOLIDARITETSTANKEN

Bloggarna på denna sida står var och en för innehållet i sina inlägg, och alla som skriver behöver inte ha samma åsikt i alla sakfrågor. Alla inlägg skall hålla en god och saklig ton.
.
Uppgifter bör i största mån verifieras med länkar.
.
Bloggarna har inte rätt att bli alltför personliga.
.
Bloggtroll, personliga påhopp, näthat eller andra icke adekvata kommentarer kommer inte att släppas fram. De som vill kommentera bör därför hålla sig till ämnet, för att kunna upprätthålla en seriös diskussion.
.
Gemensamt för alla som skriver på denna sida är att vi bl.a. värnar om alla människors rätt att få leva under goda förhållanden.
.
Vi är alla personer med åsikter åt vänster, och gör gemensam sak med att få den borgerliga regeringen bortvald 2014.
.
Bloggen är alltid öppen för fler intresserade skribenter som vill bidra till förändringarnas vindar. Vi kan aldrig bli för många. Vi söker bloggare med hjärtat till vänster, som vill ingå i vår gemenskap.
.
Vi vill återuppliva Solidaritetstanken, för alla människors lika värde och rättigheter... Gästskribenter är också välkomna med en förfrågan om att få deltaga med inlägg.
.
Alla skribenter på denna blogg har möjligheten att vara med och föra en dialog utifrån inläggen.I de fall en kommentar önskas besvaras av specifik skribent, så skall frågan riktas direkt till den avsedda.
.
Välkommen till en öppen debatt!

ARKIV

'
The Rainforest Site

Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

Gör sällskap med 15 andra följare

BLOGGSTATISTIK

  • 28,094 BESÖKARE

%d bloggare gillar detta: